-"Hej! Hur e det?" 

-"Jo tack, det är bra."

Detta måste vara ett av de svar där folk faktiskt ljuger som mest. Hur många säger  -"Nä, det e väl inte så bra" eller -"Det är inte alls bra" 

Detta inlägget kommer att handla om hur det verkligen ligger till i mitt liv just nu. Det är några stycken som har pikat om att jag inte skrivit  bloggen på länge men jag har inte haft någon lust. Jag har ingen lust att hitta på saker och säga att allt e frid och fröjd. Jag vill skriva men det går liksom inte. Känns som att jag behöver göra detta inlägget för att kunna fortsätta att skriva.

Efter att Lucas föddes var Henrik tvungen att åka iväg efter en vecka då han hade turneringar m.m som han skulle vara med på. Självklart ska han åka, det är ju faktiskt tack vare honom som vi är här. Men denna första månaden ensam med två barn, Tilde som blev nekad att gå på sitt dagis då vi hade lånat ut hennes plats (där dom för övrigt inte hade tagit in en ny), Lucas som var fruktansvärt mammig och vägrade sova varken på dagar eller nätter har satt sina spår. 

Vi kom ner till Schweiz som är ett underbart land som jag gärna hade bosatt mig i för gott. Säsongen drog i gång och Henrik skadade sig. Lucas sover fortfarande inte och Tilde har inga kompisar. Jag börjar komma in ett stressmoln där jag börjar skrika mer och mer på barnen. Henrik har själv en jobbig period framför sig och honom vill man ju såklart ställa upp för i vått och torrt.  Min ilska börjar gå ut över hela familjen och ingen av oss mår väl egentligen bra.

Det blir ett nytt år, Henrik börjar så smått att jobba igen, lite mer vissa veckor så att han samlar på sig lite timmar, Tilde kommer in i en trotsperiod där hon vet och kan bäst och Lucas släpper inte taget om mig. 

Under våren börjar jag känna av ilskan, stressen, paniken ännu mer och vissa dagar när Henrik kom hem kunde jag bara gå ut för att få andas. Jag behövde vara själv.

Den senaste tiden, månaderna, halvåret, har det blivit fruktansvärt. Att vara med barnen 24 timmar om dygnet, inte ha ett eget socialt liv, inte kunna arbeta, inte kunna språket det äter upp en helt och hållet. 

Jag började få svårt att somna om efter att jag hade vaknat på nätterna, jag låg och funderade och tänkte i timmar. Nu har tankarna kommit till att jag måste skaffa mig ett eget ställe när jag kommer hem för jag måste få vara i fred! Jag berättade aldrig för Henrik om dessa tankar tills för några veckor sedan, en onsdag, när vi skulle hämta något på hans jobb. Jag försökte att hålla minen uppe och se glad ut men han kunde se att jag var ledsen. Just denna dagen hade jag bara gråtit över mina beslut som jag hade tagit. Denna dagen kännde jag att jag inte älskade mina barn eller Henrik. Barnen känndes som våra katter gjorde, att dom bara är i vägen. Låt mig vara tänkte jag! Henrik frågade mig så klart vad det var och vi gick ut för att prata, då bara det brast och jag berättade allt om mina tankar m.m

Självklart älskar jag mina barn och Henrik över allt annat men vissa dagar, ibland några gånger i veckan har jag inga kännslor alls. Jag är helt kännslokall! Och vill bara vara ifred. Jag är arg på barnen från morgon till kväll!

Denna senaste veckan har varit bra. jag och Henrik var på Spa i måndags och Sophia hade barnen. Henrik pratade och berättade för mig att det är ok att Tilde leker och springer. Det är ok om dom kastar papper på golvet, det är ok att springa runt i lägenheten att skrika, det är ok att vara barn! Vi kom överrens om att jag ska försöka att inte bli så arg hela tiden utan faktiskt ta det lugnt. Denna veckan har det kännts bra. Jag har bara skällt på Tilde en gång, jag har varit lugn och inte skrikit hela tiden vilket har varit underbart. 

Men bara för att denna vecka har varit bra betyder inte det att allt numera är kanon. Allt detta, nedstämdhet (skriver inte depression för då mår man dåligt varje dag) har byggt upp under det senaste året och försvinner inte bara på en vecka men vi kämpar på tillsammans för att jag ska må bra. Vi har bestämt att vi ska utnyttja våra barnvakter här nere och göra något själva en gång i månaden bara för att komma bort lite och få lugn och ro.

Så, nu har jag skrivit klart och det känns faktiskt bättre. Det känns som att jag inte behöver låtsas längre.