På allmän begäran (eller i alla fall Therese..) tänkte jag skriva ett inlägg om min korsbandsskada och vad som händer framöver.

Lördagen den 16 Oktober mötte vi Aligator Malans i en s.k. Arena match i Bern. Detta var även den första Tv sända Schweiziska ligamatchen någonsin. Ett par minuter in i andra perioden så vann jag en löp duell ner mot vår kortsida och skulle stanna, varpå jag sätter ner mitt högerben med full kraft och känner hur lårbenet åker framåt och vadbenet står still... Se nedan länk till en video från matchen. Ca 2.15 in i klippet ser ni olyckan..


http://www.floorballstar.com/story/Malans-erwischt-Wiler.html


Efter magnetröntgen som bekräftade att det var det främre korsbandet som var av så fick jag bestämt en operationstid hos Dr Cameron till den 23/11-2010.

Jag har nu gjort operationen och allt har enligt läkaren gått kanon bra. Jag låg kvar på sjukhuset i två nätter innan jag fick tjata mig hem igen... Fan vad det är tråkigt på sjukhus!!

Nedan en bild på knäet precis innan jag fick lämna sjukhuset.



Nedan ser ni maskinen som jag fick börja använda dagen efter operationen. Den böjer och sträcker benet väldigt långsamt.



Dagen efter operationen kunde jag böja mitt ben ca 35 grader, idag så är jag uppe på lite över 100 grader vilket enligt min fysio är mycket bra efter en så kort tids rehabilitering.

Nedan ser ni en bild när jag kör min rehab hemma, böj och sträck är det som gäller.. Tråkigt men ack så viktigt..



Igår var första dagen jag kunde cykla vilket tydligen är det bästa man kan göra för att få "igång" knäet igen, då det inte är någon direkt belastning samtidigt som man får en väldigt god blodgenomströmning i knäet vilket i sin tur påskyndar läkningen. Annars så ligger jag mycket med benet i högläge samt gör mina övningar 5-6 gånger per dag. Nu i början är det endast rörligheten i knäet vi jobbar med. Ligga på golvet med benen på en boll och böja/sträcka så mycket det går.

En annan sak som är lite konstigt är att man efter operationen tappar kontakten med musklerna i låret. Man vill spänna dom men det går inte, min fysio får då slå lite lätt på benet samtidigt som jag försöker spänna och vips så svarar dom en efter en.. Väldigt konstigt och en ganska obehaglig känsla, men nu funkar snart alla igen...

Therese, Tilde och Lucas åkte till Göteborg i Måndags och jag saknar dom givetvis jättemycket, men för mig och min rehabilitering så är det optimalt att vara själv den första tiden då jag verkligen kan vila mitt ben och sköta min rehab till 100%.
Jag kommer att stanna i 2-3v och köra mina rehab övningar hemma samt att jag kommer gå till gymmet och cykla och köra styrka för resten av kroppen varje dag. Mitt mål är att komma tillbaka bättre tränad och mer motiverad än någonsin.

Det som gör mest ont är inte själva skadan i sig utan allt som man nu inte får möjlighet att uppleva.

Jag hade sett fram emot att komma ner till Schweiz och få en nytändning och ta min första titel i SML, vilket hade börjat kanon och jag kände mig i riktigt bra form både fysiskt och psykiskt.

Ett annat stort mål som jag hade sett fram emot var att åka till Helsingfors och spöa skiten ur finnarna inför ett fullsatt Hartwall Arena. Det hade varit det perfekta slutet på min landslagskarriär. Nu får jag inte möjligheten att göra något av det.

En sak som jag definitivt kommer att ta med mig efter denna skadan är att njuta av varje stund. Om man varit nervös för att spela inför ett fullsatt Globen eller Hartwall Arena tidigare så kommer jag nu bara njuta och inse hur lyckligt lottad man är som får möjligheten att var med om något så stort häftigt. 


// Henrik